psyk
Måste bara berätta lite ur min vistelse på våran fina psyk klinik i ske-å.
Jag hamnade på avd 1!! Fy fan va hemskt.. Och det var ännu värre än jag trodde faktiskt.
Jag fick bl.a se en äldre man som jag pratade en del med, han var lite annorlunda om man säger så, kan inte förklara hur men typ lite barnslig osv pratade väldigt mkt med alla och försökte få nåt att sysselsätta sig med hela tiden. Detta gjorde personalen galen! -För vi ska inte sysselsätta oss...
Vi ska sitta och titta på ja jag vet inte vad fina väggarna möjligtvis eller ut mot friheten och längta dit plötsligt. Annars ska man gå in på sitt rum där det bara finns en säng så med andra ord lägga sig i sängen.
Mannen där tog iaf plastmuggarna och vattnade blommor och så, försökte få personalens uppmärksamhet där de satt i fikarummet instängda som vanligt -och där knackar man inte på!! Då får man onda blickar och blir iväg skickad varpå de sitter och snackar om hur knäpp man är som knackar på den dörren. Det vågar man inte. Men han gav sig inte, han ville ha deras uppmärksamhet han behövde det, han kände sig ensam, aldrig ringde någon till honom eller hälsade på, han var ensam. Men han fick ingen uppmärksamhet, de blev irriterade!
Mannen började säga taskiga saker till de andra patienterna och blev arg märkte jag, eller frustrerad, han mådde egentligen bara dåligt och behövde mycket hjälp, men fick inte det.
Men till slut hade han virrat omkring nog, nu var det dags och visa vem som har makten och vad som händer om du inte sköter dig.
Japp, han fick hela styrkan av personal kommande emot sig. De slet i honom som stretade emot.. Det blev brottningsmatch, riktigt otäckt, och de brottade förstås ner honom tillslut.Då kom den berömda bältessängen fram, de band fast honom i den så han inte kunde röra sig ur fläcken både ben och armar fastbundna, vilken panik man skulle ha alltså! Och tänk när det kliar nånstans? Usch.. Sen kom de med en spruta stark psykofarmika eller starkt lugnande troligtvis båda två. Han låg där jag vet inte hur länge men såg honom inte på några dagar.
Sedan kom han ut efter en tid, kunde inte gå, kunde knappt prata var så nerdrogad att det var hemskt att se! tyckte så synd om honom. Men han kämpade emot medicinerna och tog i alla sina krafter att prata prata och prata och försöka göra saker och försöka få personales uppmärksamhet, de skämtade om hur han klarade göra allt han lyckades med med alla de mediciner i sig de försökt få honom helt knäckt av, de skrattade. Jag satte mig och ritade med honom som han ville göra, och lyssnade. så länge jag orkade.
Han blev för jobbig tyckte de, visst han var säkert jobbig också, det är klart det var jobbigt för alla patienter med honom springandes runt totalt nerdrogad och byxorna bak och fram t.o.m.. hmm..?? ja iaf, så han blev instängd i isoleringen, fick mer mediciner, osv. Ingen pratade med honom. Han var bara instängd och medicinerad i dagar. Det var hans vård. Tycker verkligen synd om honom. Mår dåligt av att bara lämna stället och veta hur han blir behandlad där.
Jag själv pratade jag i stort sett aldrig med personalen, de hade ingen plan, jag bara gick där och log. Har inget förtroende för personalen där what so ever.. Finns nån enstaka stjärna också förstås men medparten skulle jag inte direkt kalla stjärnor, endast i sarkastiskt mening då.. Nu orkar jag inte skriva mer, kan skriva mer sen!
